Äventyr på hög höjd i Italien

Äntligen! Vi har kört hela dagen och där är dom….bergen, Alperna. Vi har landat i Österrike för att få en natts sömn innan vi kör vidare ner mot Italien och den lilla pärlan Bormio. Som alltid så slår känslan av frihet och äventyrslust in just där…vid första åsynen av Alperna. På morgonen vaknar vi utvilade och med en rivande lust att få komma iväg. Sonen är otålig. Han har drömt om att få hänga med på våra cykeläventyr i flera år och nu är tiden inne. Vi stannar för ett välbehövligt dopp i magiska Lago di Resia innan vi når Prato som är ingången till det beryktade magnifika Stelvio passet som vi för dagen kör över med bil för att komma ner till Bormio.

Efter incheckning av våra saker och en check av cyklarna drar vi ut på en första kortrunda för att få komma igång och testa av utrustningen. Det blir vackra lilla stigningen Torri di Fraele och ett besök vid Lago di Cancano. Här är så galet vackert och jag blir i vanlig ordning ödmjuk och tacksam över att just jag får vara just här just nu.

Kommande dagar är det fokus på cykel. Vi kör till Livigno och tillbaka ena dagen. Där möter vi som alltid en massa cykelproffs som tränar för någon av de stora tourerna och skidåkare i försäsongsträning. Nästa dag kör vi Umbrail och Stelvio och slås åter igen av hur otroligt vackert och magnifikt det passet är. I år fick vi ta det i sol och värme och kunde sitta på toppen och njuta utan att frysa ihjäl när vi kommit upp. Kändes nästan lite som att fuska 😊. Dag 3 tar vi en ”vilodag” där vi kör i den fantastiskt vackra dalen och hittar en ny liten stigning som ingen av oss tidigare cyklat. Vägen är brant så det förslår, asfalten dålig och det är smalt. Här möter vi vardagslivet snarare än cyklister…magi.

Dag 4 är det dags för den stora monsterrundan med Mortirolo och Gavia klättringarna. Undertecknad konstaterar att skaven som tilltagit med all cykling i extrem värme de senaste veckorna inte medger en sådan runda. Jag och Mats kortar rundan och kör Gavia från Bormio hållet istället. Min favoritstigning.

Det var den jag körde för 5 år sedan när jag satt på en racer för 3:e gången i mitt liv och jag mötte kärleken till cyklingen och till bergen. Har inte kört den sträckan på 3 år och njuter nu av varje tramptag. Det är tufft, det är rått och alldeles underbart. På toppen möter vi de två sjöarna Lago Bianco och Lago Nero, käkar lunch och tar oss sedan ner ett par kilometer på andra sidan för att möta upp Peter och Vilgot som kommer från det hållet. Det är brutalt och det är sagolikt vackert. Jag slås av hur en och samma plats kan vara så underbar och så vidrig på en och samma gång. När grabbarna har passerat kör jag efter dem och vi rullar nöjda hem till Bormio igen med tomma ben och fyllda hjärtan.
Den stora cykeldelen av äventyret är över för denna gång och vi tackar ödmjukast för alla upplevelser.